Björn Afzelius – Don Quixote

juli 13, 2011

Ett album med åtta låtar kan i mångas ögon ses som snålt. I detta fall då flera av låtarna är dubbelt så långa som standardlåten på tre minuter känns det dock hyfsat motiverat så pass få. Den enda åt som är under fyra minuter lång är Renée Chardier och alla som hört den bör kunna hålla med om att den oavsett längd är fullkomligt lysande. Nu håller detta på att glida över till en – har längden någon betydelse-diskussion och det var alls inte min mening så åter till recensionen!

Låtval
Låtarna är som sagt var åtta till antalet och dessa är titlarna: Under Sions kalla stjärna, Renée Chardier, Don Quixote, Måne över Corsica, Bella Donna, Bland bergen i Glencoe, Drottningen av Vence, Rebecca. Personligen tycker jag mycket bra om ungefär hälften, en är riktigt guld och resten sådär. För att ta det i siffror, tre av åtta låtar tilltalar mig inte jättemycket, men stör absolut inte med sin medverkan resten, fem av åtta låtar tycker jag mycket om.

Det jag tycker bäst om med skivan som helhet är att låtarna känns rikligt varierade. Det känns alltså som skivan bjuder ett brett spektra musik och musik då den är som bäst. En av mina absoluta favoritlåtar, oavsett genre, ”Under Sions kalla stjärna” inleder skivan och det sätter förvisso ribban högt, men så när den är slut tar en annan favorit ”Renée Chardier” vid och då släpper alla tvivel.

Ljudkvalitét
Jag kan inte klaga på kvalitén då det känns som om skivan håller samma klass som det känns sannolikt att originalinspelningarna höll och håller. Skivan bör ha givits ut på vinyl, men det är ingen skiva jag har i samlingen så jag kan dessvärre inte göra någon jämförelse där. Men för att göra en liten helt ovetenskaplig jämförelse så känns det som att Elsinore-albumet har en bättre övergripande kvalitet. Å andra sidan skiljer det ju ganska många (elva) år mellan inspelningarna så förklaringen finns nog snarare där än någon vida exotisk sådan.

Konvolut etc.
Konvolutet andas väldigt mycket vinyl med sin blåa bakgrund, fotograferade staty (bör väl vara Don Quixote) och vita typsnitt. Påpekas bör dock att jag anser ”Innan Tystnaden” långt mer vinylklassiskt men det är också en helt annan historia och ska denna recension någon gång skrivas färdigt får jag sluta med oviktiga utvik. Aja, konvolutet känns okej men lite väl trist, sterilt och opersonligt. Visst förstår jag kopplingen. Den känns bara inte tillräcklig.

Något jag skulle önska mig på denna skiva är en mer ihopknytande låt än Rebecca. Det är absolut inget fel på låten, jag tycker den är bra, men den känns inte helt hundra som avslutande låt. Vilken som skulle vara det istället vet jag inte för jag känner att ingen låt egentligen passar som det, men kanske rent av Don Quixote skulle platsat där. Nu kommer jag säkert få sjutton för denna åsikt då dels skivans titel-låt inte ”kan” placeras sist och dessutom så är väl ”Rebecca” till takt och melodi passande att ha sist.Men det är då jag vill att de som tycker detta ska tänka på Abba för en sekund och deras ”Arrival”-platta. Där ligger ”Arrival” som sista spår, ett spår som sticker ut från mängden genom att vara instrumental.

Köpa eller inte
Jo, nog bör skivan köpas, om inte annat så för ”Under Sions kalla stjärna” allena! Den mix som skivan bjuder är trevlig och lättlyssnad. Fans som ännu inte har skivan har säkert de flesta av låtarna på någon samlings eller live-platta, men bortsett från det alltså.

Inga kommentarer

Kommentarer inaktiverade.