Albert Camus – Främlingen

december 2, 2011

Detta är en bok om en man med ett synnerligen avtrubbat samvete som gör en irrfärd i både en inre och yttre verklighet. När det gäller den inre resan har vi att göra med en man så känslomässigt utmattad att han mer speglar det som händer snarare än att ta in och bearbeta det. Man ser även en man som på något tragiskt sätt hamnat utanför all tänkbar räddning då han själv inte verkar veta var han ska finna glädje och sympati, främst för sitt eget bästa.

Då någon ger sig ut på ”äventyr” och mår på ett sätt likt det jag ovan beskrivit blir tonen i berättelsen i stort sett helt annorlunda mot vad den vore om någon annan hade återgivit den. Delvis ser jag detta som ett fullkomligt lysande berättartekniskt sätt att arbeta på. Samtidigt kan jag bli arg över att huvudpersonen inte gör mer för att ända på det som sker, istället för att kämpa ger han ju bara med sig hela tiden vilket stör mig.

En väldigt positiv sak med boken är att den trots avsaknaden av en huvudpersons känsloliv ändå fångar och speglar ett smått otroligt spektra av känslor. Jag tycker också mycket bra om det faktum att boken är så pass tät som den ändå måste påstås vara. Författaren har inte slösat bort några sidor på meningslösa kommentarer eller liknande vilket är tacksamt då man bara är ute efter en bra story.

När jag läste ”Främlingen” första gången tyckte jag mycket synd om Mersault och jag valde att se honom som ett offer, ja jag såg honom som ett större offer än det offer vi en bit in i boken möter. Senare har jag dock kommit att närmast beundra denna man och hans sätt att tackla de motstånd han möter. Det är inte med svårmod direkt utan han bara accepterar det som händer honom, han tar ansvar för sina handlingar och det värdesätter jag mycket högt.

[rating=3]

Inga kommentarer

Kommentarer inaktiverade.