Något som slår mig när jag lyssnar på skivan är att ljudet är högre än i flera andra av Afzelius skivor. Och lyssnar jag på skivorna samtidigt i cd-växlare så måste jag sänka volymen lite då jag kommer till den här skivan. Naturligtvis jämför jag skivan med andra skivor och jag känner att den trots den högre volymen inte riktigt är i klass med andra skivor av samma artist. Det är lite för mycket, hur ska jag utrycka mig storslagenhet över den här skivan. Jag tycker om enkelheten och ser hellre det stora i det lilla än tvärt om.

Nu har jag givit ganska elak kritik men betyget skvallrar ändå om att jag trots allt tycker ganska bra om skivan. Det gör jag verkligen, våga inte tro något annat om mig. Alla som läser mina recensioner ska dock veta att jag är en människa som ofta tycker att det var bättre förr. Detta inverkar givetvis på mina åsikter även om denna skiva och därför kan man kanske tycka att jag borde revidera mina åsikter innan jag klagar. Som svar på den frågan kan jag bara säga att jag troligtvis inte är ensam om denna känsla och tycker man allmänt att Afzelius första skivor var bra så är troligtvis inte denna så mycket att lägga i spelaren.

Det finns enklare låtar på skivan och dessa uppskattar jag mycket. Vidare finns det de låtar på skivan som jag börjar gråta av. Vilka dessa är tänker jag inte avslöja, men de finns några stycken. Musik är förövrigt något mycket förlösande för mig och om jag inte vet vad jag känner så kan jag alltid lyssna på lite musik för att så småningom komma fram till vad som är rätt/fel. Det är inte bara den här skivan jag gråter av att lyssna på och det är inte så att jag bryter ihop, nej jag bara tycker att flera låtar är mycket bra. Dessutom är det skönt att gråta ibland, prova det.

Vad jag ville få fram med ovanstående resonemang var helt enkelt att det är ett varierat urval av låtar på skivan vilket är tur för vore alla låtar som "Farväl till släkt och vänner" så skulle nog de flesta tröttna ganska snabbt. Jag har dock inte tröttnat än efter så många år så jag ser inte att det är en tråkig skiva. Däremot finns det bättre, glöm inte det om du står i valet och kvalet.

Jag skulle nog vilja påstå att den här skivan är nyskapande då det verkar som Afzelius inte bara tagit en bok och snott en intig eller en titel. Däremot verkar det som han tittat på lite för mycket Tv den här gången då han speglar den vanliga människan och den vanliga människans vardag. Naturligtvis måste man få låta sig inspireras men jag tycker nog att man kan försöka dölja sin inspirationskälla lite mer. Ibland när jag lyssnar på skivan eller läser texterna så tror jag nästan att jag lyssnar på en mycket subjektiv nyhetsuppläsare. Om jag skulle summera denna skiva med några korta ord så skulle det bli något i stil med ”människans liv och leverne” (Den utsatta människan...).

Trots alla hårda ord tycker jag att de som inte lyssnat på skivan ska ge den lite tid. Det är en bra skiva och den är absolut värd sitt pris vilket det än må vara. Jag vet inte vad jag ska säga mer om skivan än att det trots att det var bättre förr är en bra skiva. Den är dessvärre lite för avancerad för min smak, men allt kan ju inte passa alla. Det känns lite ostämt att sjunga om det trasiga med perfekt ljud.