Att skriva

juni 25, 2012

Jag tycker om att skriva och har gjort det så länge jag kan minnas. Inte skrivit alltså utan tyckt om att skriva. Jag känner mig fri då jag skriver, fri att skriva, fri att improvisera och fri att göra det jag själv känner för just för tillfället. Orden får aldrig liv, men tanken bevaras i alla fall. Jag tror på intet sätt att jag förevigas i och med skrivandet, däremot tror jag att jag förverkligas och är övertygad om att jag varje gång förverkligar min dröm. Vad för dröm vet jag ännu inte, men jag är på väg att få grepp om det tror jag.

Skrivandet har alltid, så länge jag kunnat skriva varit viktigt för mig. Detta är i och för sig på intet sätt unikt för mig som människa, men för mänskligheten torde skrivandet i alla fall vara unikt. Nu kommer jag säkerligen få reaktioner på detta kanske vågade uttalande, men jag tror som sagt var inte att någon annan livsform vi känner till medvetet och planerat kan sammansätta bokstäver och få andra av samma eller en annan livsform att förstå dessa. Å andra sidan är det ju så mycket mer jag inte förstår än vad jag någonsin kommer att förstå så det kan vara felaktigt.

 

Hur som helst har detta ingen som helst inverkan på vad jag skulle skriva om nämligen mitt skrivande och hur tacksam jag är över att kunna skriva. För det är där allt bottnar – i tacksamheten över att kunna skriva och förstå det skrivna. Det är liksom ingen självklarhet att kunna skriva och ändå skriver jag varje dag som om det vore det mest självklara i världen. I och för sig är det för mig självklart och jag fruktar den dagen då jag inte kan skriva – om eller när den dagen kommer. Jag vet inte om skrivandet ska räknas som en rättighet eller ett privilegium. Helst skulle jag vilja se det som en rättighet i alla fall här i Sverige, men det finns ju många som inte kan skriva. Ska det alltså ses som en rättighet för alla som haft turen att ha möjlighet att lära sig skriva? Eller ska det ses mer som otur för de som inte kan och lider de som inte kan av att de inte kan skriva? Jag menar, är det möjligt att sakna något man inte känner till och har provat? Givetvis är det möjligt, jag saknade att kunna läsa innan jag kunde det för jag kände ett behov av att kunna läsa eftersom jag ville kunna läsa de vykort mormor skickade. Bygger alltså saknad på behov och går allt tillbaka på den behovstrappa jag inte minns namnet på. Nu minns jag inte behovstrappan, men mat finns med på den och om jag inte minns fel någon form av social samvaro eller trygghet. Då borde kommunikation räknas som ett behov tycker jag och att skriva är tycker jag en form av kommunikation om än inte den enda.

 

Om det då är så att mat och kommunikation nära på kan jämställas, hur kommer det sig då att världens alla analfabeter inte går under av leda? Är det för att de inte känner till behovstrappan eller för att de helt enkelt kommunicerar på andra sätt och därmed ser skrivandet som lyx eller några har turen att födas in bland de förutsättningar som behövs. Egentligen går det ju bra att inte skriva, prata eller på annat sätt kommunicera fungerar fint det också, men för mig personligen känns skrivandet så viktigt att jag blir helt perplex över tanken att inte kunna skriva.

 

Å andra sidan kanske det finns andra problem att prioritera om man inte kan skriva… Alltså kanske skrivandet ska räknas som en lyxföreteelse, men då känner jag mig hemsk och då ter sig världen om möjligt ännu mer orättvis. I vilket fall är jag personligen ytterst tacksam över att kunna skriva. Att skriva detta har varit kul, men om jag är något klarare i skallen vet jag inte. Det är också något av det roliga med skrivandet att det ger upphov till reflektion och eftertanke. Under ett samtal går det ju bra att fundera efteråt, men mitt i blir det lite uppstyltat om eftertanken ska komma mitt i. Nej, jag är glad över att kunna skriva.

Inga kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CAPTCHA
Change the CAPTCHA codeSpeak the CAPTCHA code