Musikfunderingar

juni 29, 2012

Jag skriver då och då någon liten rad om min barndoms naivitet och kommer så göra även nu. Skillingtryck, ja gissa vad jag trodde att det var, jo frimärken såklart. Att det kunde vara gammal musik hade jag inte en susning om, men hur som vet jag nu bättre. Så värst många skillingtryck har jag inte hört ännu, men de jag lyssnat på har jag gillat. I alla fall de flesta.

Mitt första medvetna val av skillingtryck var Lasarettsvisan (i en sal på lasarettet) med Maritza Horn. Sedan har det rullat på och just nu lyssnar jag på Freddie Waldings tolkning av Jesu Järnväg. Dessvärre har jag lite dålig koll måste jag erkänna och har jag förstått det hela rätt så är Jesu Järnväg mer av frikyrklig anda än skillingtryck. i vilket fall så är låten helt klart i skillingtryckens anda och då räknar jag den också dit.

En av favoriterna är Lejonbruden, framförd av många men även av min ”favorit” Maritza Horn. Ja, jag är och förblir enformig men det gör mig ingenting. Lejonbruden är i alla fall en låt om en kvinna på en cirkus som blivit vän med ett lejon. Så en dag ska hon gifta sig och gråter ut hos lejonet. Då mannen ser detta blir han rädd och ska skjuta lejonet – lejonet blir argt och ska skydda kvinnan som dock blir dödad. I samma veva blir lejonet dödat och olyckan är ett faktum.

Detta är vad de handlar om, ond bråd död och omåttligt lidande. En hel del sprit förekommer även det samt gärna några ord om gud. Personligen tycker jag att musiken är väldigt fin och texterna mycket gripande. Kanske är det en sorts avsaknad hos annan musik av det gripande berättandet som får mig att lockas av skillingtryckens djup. Antingen detta eller så har jag läst lite för mycket Madicken på sista tiden.

Oavsett anledning tycker jag att det är intressant att berättandet av denna sorts händelser inte längre används. Lättsamheten som idag genomsyrar musiken tycker jag ofta bara förmedlar ett enda ”allt är okej, varken mer eller mindre” och det är tråkigt. Någon anser säkert att jag lyssnar på fel musik och det gör man väl alltid enligt de många.

Just för tillfället lyssnar jag exempelvis på Status Quo och deras låt ”What ever you want” och nog är den bra så det förslår, men djup saknar den ju helt. Frågan är varför låtarna kan klassas som lika bra men vara så olika till innehållet sett. Jag kan inte välja vad som är bäst och varför, heller inte vad som tilltalar mig. Berättande text med mening skulle jag kunna säga, men är det helt till 100% sant. Knappast va då jag ju även lyssnar på Kobojsarna, Black Ingvars, Kenneth & the Knutters med mera. Gillar även dessa artister och deras låtar och var är innehållet? Visst finns det ett innehåll, men det ger ju inte så mycket. Faktum är också att jag gärna blandar och lyssnar på Green Day, Coldplay, Abba, Afzeliuz, Bob Dylan, Drängarna m.fl. i samma spellista.

Vad jag märkt så tröttnar jag sällan på musik, istället lägger jag till nya artister och genrer och får på så sätt väldigt varierad smak. Jazz måste jag dock erkänna att jag ännu inte lyckats börja intressera mig för trots att jag några gånger försökt börja lyssna på det.

För att knyta ihop texten. Musiksmak är olika, annorlunda och helt enkelt underbart individuellt. Döm inte ut någon för att den lyssnar på en viss artist utan tänk på att den personen kanske lyssnar på något mer. Få lyssnar lika brokigt som jag men så är det också svårt att förstå komplexa personligheter. Viva la vida!

Inga kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CAPTCHA
Change the CAPTCHA codeSpeak the CAPTCHA code